Paradiset?

Igår så kollade jag på tv, jag minns inte vad det var för program, kulturnyheter på ettan kanske?
I alla fall så var det en kommentar som jag fastnade så för, som löd något i stil med det här:


Det är inte så många som har läst Dantes paradisio, för det är hans inferno som är intressant. För i helvetet händer det något.


Tja, det kanske jag kan trösta mig med, att nu händer det ju något i alla fall, jag lär mig saker om mig själv, jag bryter en trend som går långt ner i mormors led om att köra slut på sig själv fullständigt och inte tycka att man duger som man är.
Jag står ut, för det händer mig saker som lär mig om livet, som gör att jag kanske förhoppningsvis inte för över en massa på mina barn.
Som gör att jag får mer insikt om olika saker och som gör mig lite starkare för varje gång jag faller.
Som gör att jag blir mer förstående och öppen för människor som har råkat illa ut eller har det svårt i sitt liv. 
För alla har vi olika förutsättningar, som gör att vi hanterar olika händelser på olika sätt. Som gör att vi alla är unika.
För jag tror inte att det hade vart så spännande att leva livet helt utan upplevelser eller motgångar eller djupdykningar ner i avgrunden.
Även om det är jobbigt. Även om jag ibland önskar att jag bara kunde få vara ifred.
Så är jag glad att det händer just  mig.


För det gäller att hitta ett litet paradis mitt i helvetet. Det hade vart betydligt mycket svårare att hitta ett helvete i paradiset tror jag.
Så jag är på skattjakt just nu. Efter mitt eget paradis.