fredag 18 juni 2010

-

Hon strövade omkring där på gatan utan nåt egentligen bestämt mål.
Hon passerade några fallfärdiga hus. Där färgen flagade och gräset vissnade.
En gardin fladdrade till när hon kom till hörnet av det sista huset på gatan.
Bodde det verkligen någon där?
Hon tyckte att hon skymtat ett ungt ansikte. 
Eller var det bara spöken från förr?


Nu kom den där långa uppförsbacken, som vid första anblicken inte verkade vara särskilt tung att bestiga.
Men se där kunde ögat verkligen luras. 
Backen var en sån där luring, segt sluttande uppför. Så när hon kom upp för den stod hon där, flåsandes och varm.
Hon betraktade staden. 
Den verkade betrakta henne också.
Tyst betraktande stod de så en stund.


Hon visste verkligen inte vart hon skulle gå.
Hem kunde hon ju inte gå nu. Inte efter där sista som hände.
Sakta tog hon av sig ryggsäcken för att nå dricksflaskan.
Vattnet svalkade hennes torra strupe. Här uppe blåste det lite svalare än där nere i grytan.
lite lättare att andas.
Och ryggsäcken tyngde inte lika mycket nu.
Det kunde bero på att hon druckit upp halva vattenflaskan. Men mer troligt att det var för att styrkan höll på att återvända till hennes sargade kropp. trodde hon i alla fall.
Ville hon tro. ville hon.
Hon ville så gärna. Bara få leva.
Med lite mer styrka och lite mer hopp begav hon sig över berget. Och ner.
Ner mot ett liv. ett liv värt att leva.



1 kommentar:

Anonym sa...

åhh. medvind och motvind.. :/

sv: i min släkt är änglamat en slags grönsakssoppa! Underbar om sommrarna när man kan använda färska grönsaker!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...