Jag värderar mina känslor, jag värderar min kropp, jag värderar min omgivning.
All the time.
Jag satt och funderade på ett inlägg jag tänkte skriva, om när man mår bra eller dåligt.
Men då slog det mig, att nu är jag där igen! Bra-dåligt. Tjock-smal. Fin-ful. osv.
Om jag hela tiden värderar mina känslor, så är det inte så konstigt att jag får skuldkänslor mest hela tiden tycker jag.
För när jag är ledsen, trött, känslig, huvudvärk, seg, orkeslös, så värderar jag det till facket Dåligt.
Och att jag hela tiden har kravet på mig att jag måste fixa det.
Måste blir glad.
Måste bli pigg.
Måste sluta vara så oerhört känslig. Måste ta bort huvudvärken. Fixa fixa fixa. Till det Bättre såklart. ( hör sarkasmen)
Och tvärtom, jag berömmer mig, tänker att nu mår jag Bra, när jag är glad, lycklig, pigg, påhittig.
Inlägget jag tänkte skriva handlade om att det är så viktigt att prata om alla känslor, bra eller dåliga.
Men jag får omformulera mig, tänka om, styra in hjärnan på hållet där ingenting värderas, utan bara Accepteras.
Så, det är oerhört viktigt, tror jag, att vi pratar om Alla våra känslor, händelser och upplevelser, utifrån oss själva, för att det skall bli lättare att hantera och acceptera.
Eller kan det vara så enkelt att jag inte behöver det, utan det enda jag behöver träna på är att acceptera helt själv?
Men för att jag skall kunna acceptera mina egna känslor och upplevelser genom livet, kanske jag behöver se andra göra det också?
Att få höra hur de gjorde, hur de tränar på sin acceptans?
Att vi alla hjälps åt med att lägga undan alla väderingar och fackindelningar.
Och kan det vara så, att om jag tar bort tanken att jag måste må Bra, så släpper kravet på att hela tiden fixa till, rätta till, ordna upp, ta mig i kragen?
Men det är som det alltid är, den enda jag kan förändra är mig själv.
Så jag börjar där.
Att notera min känsla idag, utan att värdera den till facket Dåligt.
Jaså, är det du som är här idag.
Okej.
Hej ångest. Hej tårar. Hej känslosvall. Klappar lite på huvudet. Gör en meditationsövning som hjälper känslorna att stabiliseras.
Och när jag har sagt hej, sett och hört, hjälpt kroppen på traven med meditation, så kan jag släppa.
Jag behöver inte få ångest över att jag har ångest.
Jag kan istället låta känslan komma och sen åka iväg i en luftballong, svävandes över mitt huvud, för att sedan försvinna högre upp och iväg.
Den var blå. Och rund.
Luftballongen.
Ps. Jag ser att jag till och med har en tag för inlägg, som heter Må bra. Som jag höll på att lägga detta inlägg i. Haha. Ds.
3 kommentarer:
Hej kära du. Ja, det är nog som du säger. Ångest är ju för tusan varken farligt eller dåligt. Det är ett tillstånd. Och det kan man ta sig igenom. Jag tror till och med att det är ett bra tillstånd. Kroppen talar, reagerar och är. Precis som lycka, kärlek och sorg.
Tänk att det ska vara så svårt. Att sluta lägga värderingar i den man är. Du är så insiktsfull och fin. Och jag vet att du är bra inklusive allt. Precis som du är.
PUSS!!!!
Riktigt klokt inlägg det här. Jag är precis likadan. tyvärr. Jag har ju en kronisk sjukdom som jag kämpar med varje dag och det är så himla lätt att må dåligt över att man är dålig och har värk, idag igen... osv. Jag vet att jag också måste träna på att acceptera, men det är så svårt! Känns omöjligt och överväldigande! Fortsätt gärna att skriva om detta... det är grymt viktigt och inspirerande!
Kära Alexandra: precis! och tack!:) puss!!
Elsa: usch ja..och kanske även där acceptera att det känns omöjligt och överväldigande och låta det vara så just nu..:) jag tror på dig, heja!! yogan hjälper mig lite grand, hjälper den dig?
och tack för peppen! alltid lika glad för respons!:)
kram!
Skicka en kommentar