fredag 2 september 2011

När andra sätter ord på sånt jag inte kan sätta ord på själv

då måste jag bara dela med mig. det cirkulerar så fantastiskt mycket klokheter, roligheter och insiktsheter på nätet ibland.
här kommer en text jag fann på fejjan:



"När en människa drabbas av det som inom populärvetenskapen kallas utbrändhet, men det är mycket allvarligare än så – det är själen som svälter – finns det bara en utväg: att personen äntligen inser att han eller hon måste, inte kanske ska, fundera på, kan tänka sig att, utan MÅSTE återvända hem.
Att återvända hem handlar inte om en speciell plats, utan om ett känslomässigt tillstånd som är sammanhållet, besjälat och präglat av den vilda naturen. När en människa befinner sig i detta tillstånd känner hon sig hel. Hon står inte vid sidan av sig själv och undrar om hon gör rätt, tänker de rätta tankarna.
Förr eller senare tröttnar den människa som befinner sig långt från sitt själsliga hem, sin inre trädgård. Så måste det vara. Gång på gång förlorar vi denna närhet till oss själva, av de skäl som tidigare ”Anteckningar” har berört, eller för att vi är utsatta för utdraget tvång. De som sliter alltför hårt utan avbrott löper samma risk.
Vi förlorar kontakten med vårt själsliga hem genom att bli alltför självcentrerade, genom att vara alltför fodrande och perfektionistiska, ta på oss ett onödigt martyrskap och känna missnöje med oss själva, familjen, samhället, kulturen, världen – utan att säga det högt och göra någonting åt det. Genom att ställa upp i det oändliga för andra och inte göra allt vi kan för oss själva.
Alla jordens varelser återvänder hem. Ironiskt nog har vi skapat fridlysta platser för djur och örter, men inte för oss själva där vi tillbringar vår tid. Vi kompenserar behovet av en fredad boplats med att ta ledigt, semester, roa oss – men semestrar blir ju inte alltid så roliga som vi har tänkt oss. Att vara ledig, resa bort, är inte samma sak som att återvända hem. Avkoppling är inte samma sak som avskildhet.
En grov stöld av den vilda själen sker när en människa berövas sina resurser och sin tid. Världen längtar efter tröst. Den tigger om vår uppmärksamhet med tusen händer och miljoner röster, den rycker och drar i oss. Överallt finns det någon som behöver oss, ber oss, frågar oss. Ofta är dessa människor så förtvivlat övergivna och hjärtskärande ensamma, att vi trots alla löften till oss själva, känner empatin rinna till. Men så länge det inte gäller liv eller död, måste du unna dig tid. Din uppgift är att återvända hem!
Det som avgör om vi försummar vårt hemvändande, handlar inte så mycket om en företeelse är rätt eller fel, utan hur högt priset blir för oss själva. Det handlar om hur mycket vi måste betala i tid, energi, uppmärksamhet, uppmuntran, träning. Dessa psykiska aktiviteter är som kontantuttag från ett psykiskt bankkonto. Det viktiga är inte kontantuttagen i sig, för de ingår som en viktig del i livets givande och tagande – det är när vi drar över på kontot som våra skarpaste instinkter trubbas av och bleknar bort.
Hur vet man att man stannat för länge? Det skiftar från person till person, men varje människa vet, vet med absolut säkerhet, när hon dröjt sig kvar för länge i världen. Hon vet när hon är allvarligt försenad. Kroppen är här och nu men tankarna är långt, långt borta. Hon längtar sig sjuk efter ett nytt liv. Hon lever en månad i taget, väntar tills hon ska börja leva igen, väntar bara på någon mirakeldag i framtiden då hon ska bli fri och göra någonting fantastiskt.
Och det finns sorg här- Det finns ångest, nostalgi, saknad, längtan. Det finns långa blickar ut genom fönstret och händer som plockar med varandra. Och det är ingen övergående vantrivsel. Den sitter i och den blir starkare ju längre tiden går. Och ändå fortsätter människor i sin gamla vanliga vardag, om än med generade leenden och skuldmedveten tillgjordhet. ”Jodå, jag vet, jag vet”, säger de.  ”Jag borde verkligen men, men, men…” Det är deras ”…men, men, men…” som obevekligt avslöjar att de dröjt sig kvar för länge.
Vi ska komma ihåg att hemvändandet inte nödvändigtvis måste kosta pengar. Men det kostar tid. Det kostar också en stor viljeansträngning att säga: ”Nu går jag!” och mena det. Ropa gärna över axel: ”Men, jag kommer tillbaka”, men se framför allt till att bege dig hem!
Det finns många sätt att ta sig hem. En del är vardagliga, andra är högtidliga. Till exempel:
Läsa om avsnitt i böcker eller dikter man fäst sig vid, sitta en stund vid en å eller bäck, skicka bort barnen och vara ensam med sin man eller fru, sitta på trappan och rensa eller skala någonting, sticka, virka, lösa korsord, spela ett dataspel, mecka med motorcykeln, köra bil någon timma, paddla, kliva på en buss utan att veta vart den går, hälsa solnedgången, promenera, bedja, meditera, en nära vän, ha ett spädbarn i famnen, sitta och skriva vid ett fönsterbord på ett kafé, plantera växter, lyssna på musik. Tänka sina tankar färdigt, utan att bli avbruten.
För att kunna ta oss hem, måste vi lära oss att säga STOPP! NEJ! Och också mena det.
Du som är trött, tillfälligt less på världen, du som inte vågar ta ledigt eller stanna upp – vakna genast! Om vi inte beger oss hem när det är dags kan vi på allvar gå förlorade.
”Hemma” är en inre plats där man känner sig hel. Vad vi sysslar med under vistelsen där spelar mindre roll. Allt som återställer balansen är betydelsefullt. Detta är hemma.
När är rätta tidpunkten för att återvända hem? Det kan bara sägas så här: När det är dags är det dag! Även om du inte är redo, även om du har saker ogjorda, även om ditt skepp lägger till idag. När det är dags är det dags.
Hur länge ska vi stanna hemma? Så länge vi behöver eller tills vi har återhämtat oss. Hur ofta behöver vi återvända hem? Mycket ofta om vi är känsliga själar och aktiva i den yttre världen. Inte fullt så ofta om vi är lite mer tjockhudade och inte så mycket i farten. Varje människa känner och vet i sitt hjärta hur ofta och hur länge hon behöver stanna hemma.
Hur kan vi förena behovet av hemvändande med vårt vardagliga liv? Vi måste lära oss att helt enkelt planera in det. Det är märkligt att se hur t.ex. kvinnor kan ta sig tid vid sjukdomsfall, när deras gamla föräldrar eller barn och barnbarn behöver dem. Att återvända hem måste tillskrivas samma vikt och betydelse, betraktas som en akut kris om så behövs. För det är en orubblig sanning, att om en människa inte beger sig hem när det är dag, så växer den lilla sprickan i hennes själ till en ravin och ravinen till en gapande avgrund.
Om en människa själv respekterar sina hemkomstcykler så lär sig också hennes omgivning att respektera dem. Om du måste kämpa varje gång du ska återvända hem, har du anledning att noga överväga dina relationer.
Uttryck dig kortfattat: ”Nu går jag!”
Bättre ord finns inte. Använd dem. Och gå sedan. En sak är säker: Det är bra att ha en liten väska stående vid ytterdörren, för alla eventualiteter. Lycka till!"


4 kommentarer:

Styleabaad sa...

Helt otroligt vacker/nyttig/fin/peppande text! Jag känner själv att jag börjar komma hem efter flera år... Jag har börjat meditera igen och det är helt fantastiskt bra för mig. Tack för att du delade dessa visa ord och ha en fin helg Emmie!

Emmie sa...

Åh, Elsa, vad härligt att höra!! heja dig! önskar dig en finfin helg också!

Sofia sa...

jag tyckte mycket om den här texten och det är nog angeläget för mig att ta den till mig just nu. jag behöver absolut återvända hem! tack för det, ha en fin helg:)

mintekopp sa...

Vilken text, alltså ärligt vilken text. Den sätter verkligen många känslor och tankar på pränt. Ofattbart tänkvärd. Tack för det :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...