om att släppa taget

Jag har förr vart en expert på att älta saker. Jag har låtit dåliga saker, energikrävande saker suga sig fast på mig som om jag vore en svamp.
Låtit händelserna blivit små elaka blodsugande myggor. de har livnärt sig på mig. på min egen osäkerhet. de har pumpat mig med sitt gift och ju mer jag ältar desto större blir de.
blodsugande mygg.


men det där håller på att släppa. jag har färre mygg på mig. 
mitt blod är inte lika gott. för jag har inte lika mycket ångest längre, när något händer i mitt liv som kan dra ner självkänslan och självförtroendet.
de sticker mig, jag viftar till och sen är de borta.


häromdagen var en sådan dag, då allt gick åt fanders, på alla sätt och vis. jag hade kunnat välja att dra in alla andra livshändelser också, så att den dagens händelser hade blivit ännu en stor blodsugare.
men jag valde att tänka som så, att okej, det som hände hände, jag gjorde mitt bästa just då och jag överlevde. det var då. nu är nu.
och vips, så kändes dagen så mycket lättare. jag tog till mig det som hände, tar med mig händelserna i framtiden, men på ett annat sätt. 
inte som blodsugande myggor som tar energi och självkänsla.


nej mer som små knoppar, som kan växa och breda ut sig till en blomma, där jag i min egen vilja och livskraft kan hantera livets händelser. 


idag är jag trött, ledig, men spirande.
puss på er fina!