fredag 16 december 2011

gläns över sjö och strand

stjärna ur fjärran


jag har sakta stickat mig en offerkofta, den värmer ett tag, sen sticks och kliar den så förfärligt.
Orken har tagit slut, det är så utmattande att hela tiden försöka stå emot, vara stark och inte lyssna på. den där lilla elakingen som sitter på ena axeln.
som viskar elaka saker och nyper mig i örat när jag mår bra.
det är som om jag hela tiden försöker tänja ut en gummisnodd, kämpa kämpa kämpa, och till sist pjiong! så är den tillbaks i otänjt läge, jag är tillbaks på noll, allt jag byggt upp är som borta och hjärnan vill inte veta av när jag tänker på det jag lyckats bygga upp, det jag mått bra av.
det gör ont att göra saker jag vet att jag mår bra av.
det gör ont att tänka på saker jag vet jag brukar komma upp över ytan av.
hela kroppen skriker nej nej nej
och det är ju så skönt att sluta äta
att göra mig illa med det
för då gör det andra mindre illa
jag vet ju allt det här
ändå hamnar jag där igen



ge mig lite tid
ge mig lite julefrid
jag vet att jag klarar av det
jag vet att det inte är hopplöst även om det känns så just nu
jag vet att jag förtjänar att ha ett bra liv
att min plats förtjänar att få vara här just på denna jorden
jag vet



jag skall bara minnas det



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...