Trots panikångestattacker och en trötthet som känns sjuklig finns det en liten liten hake som hakar fast vid att det ordnar sig, det kommer att lösa sig till slut.
Den är skön den lilla flyktiga känslan
Det är skönt, när jag inte behöver fixa det som är, inte åtgärda ångesten för någon annans skull, utan bara få låta den komma, bubbla ut i tårar och andnöd i duschen, och sedan är det lättare att andas.
Men det som skrämmer mig då, är det där med att vi vill ha barn, och om vi nu lyckas få barn genom provrörsbefruktning, så har jag ett barn. Hur gör man då?
Om jag skulle må så dåligt igen?
Klarar jag verkligen det?
Är det verkligen rättvist mot ett barn att sätta det till världen om jag stundtals mår väldigt dåligt?
Borde jag "fixa" mig först, det vill säga, typ lägga in mig på kloster eller dylikt stillsamt ställe och genomgå riktigt uppskakande omskakande skälvande terapi?
What do I know...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar