om pusselbitar och ett vitt kaos.

Äter ägg med majonnäs till lunch. Tittar ut genom fönstret. 
Det enda jag ser är snön som yr. Idag igen. Nu är jag trött på att det skall snöa mer. 
Nu får det vara nog.


Dagar som bara försvinner. Under snötäcken. Under kvävd gråt. Under ångestens gastkram.
Vad vill stjärnorna mig egentligen?
Det fattas mig en bit. En pusselbit. 
Av mig. 
En av den finaste biten har jag redan funnit. Jag fann Dig. 
Men den viktigaste biten då? Som bara jag själv kan finna.
Den fattas mig. Den fattas mig enormt. Jag irrar i mörker. 
Det gör mig så ont. Min bit är borta.


Tusen snöflingor som virvlar. Tusen tankar och känslor som virvlar. 
Jag är ute och ute är inne. i mig. 
Snökaos. Känslokaos. Kaos. Kaos. Kaos.
Säger man ett ord tillräckligt många gånger så låter det konstigt. Det tappar innebörden på något sätt. 
Kaos. Kaos. Kaos. Det blir bara fyra bokstäver. Inget annat. Inte laddat. 


Bara kaos.