Panikulus attackus
Hon flög utan förvarning rakt in i panikulus attackusmolnen. De låg som mörka täta bomullstussar runt det flygande skeppet.
Hon såg knappt handen framför sig. Förblindad av orosdimman som trängde in i varenda vrå av skeppet.
Det var inte lätt att navigera, men hon såg en strimma ljus och satte dikt babord, nästan så att skeppet fick slagsida.
Vinden ven kring öronen och hon kisade, som om det skulle hjälpa henne att se. Visst var det ljus där fram som hon såg?
Skeppet seglade på, hon hade medvind i alla fall.
Medvind rakt in i ovädret. Ljuset hon sett var ångestblixtarna som sköts likt pilar kring skeppet. Shit!
Hon försökte tappert parera skeppet mellan blixtattackerna och lyckades nästan ta sig igenom ångestovädret.
Men det största blixten av dem alla slog ner i skeppets ena mast och bröt den mitt itu.
Hur skulle hon klara det här?
Skeppet började snurra, det dalade nedåt. Som tur var hade den andra masten hållit för attackerna, så skeppet seglade faktiskt framåt samtidigt som det föll fortare och fortare neråt marken.
Hon sprang som en yr höna fram och tillbaka på skeppet för att hitta en nödlösning för den brutna masten.
Allt för att dämpa fallet.
Hon försökte tala sig själv till sans, men blixtarna hade spräckt ena trumhinnan. Det enda som hördes tydligt nog var det vinande öronbedövande ljudet av ett fallande skepp.
Panikulus attackusmolnen låg nu bakom henne, högre upp, nästan utom synhåll snart.
Marken närmade sig oroväckande snabbt, men till hennes lycka såg hon att hon var över havet. Då blev det ingen kraschlandning i alla fall. Även om skeppet kanske inte var det vattentätaste av dem alla.
Nu hade hon lyckats få till ett nödsegel som bara behövdes fällas ut för att hon skulle få upp skeppet på rätt flyggrad igen.
Bara hon hann att fälla ut det innan skeppet nuddade hav.
Swuusch!
Det kittlade i magen när skeppet lyftes upp av den hastiga förändringen av luftdraget.
Hon hade lyckats! Seglet höll!
Nu skulle hon bara reparera skadan så att masten höll, kanske till och med bättre än i det förra överraskande ovädret.
Och, tänkte hon, ett par specialgjorda glasögon för att kunna navigera igenom orosdimman måste jag införskaffa mig.
Hon tog sikte på solen och rattade babord.
Medvind rakt in i ovädret. Ljuset hon sett var ångestblixtarna som sköts likt pilar kring skeppet. Shit!
Hon försökte tappert parera skeppet mellan blixtattackerna och lyckades nästan ta sig igenom ångestovädret.
Men det största blixten av dem alla slog ner i skeppets ena mast och bröt den mitt itu.
Hur skulle hon klara det här?
Skeppet började snurra, det dalade nedåt. Som tur var hade den andra masten hållit för attackerna, så skeppet seglade faktiskt framåt samtidigt som det föll fortare och fortare neråt marken.
Hon sprang som en yr höna fram och tillbaka på skeppet för att hitta en nödlösning för den brutna masten.
Allt för att dämpa fallet.
Hon försökte tala sig själv till sans, men blixtarna hade spräckt ena trumhinnan. Det enda som hördes tydligt nog var det vinande öronbedövande ljudet av ett fallande skepp.
Panikulus attackusmolnen låg nu bakom henne, högre upp, nästan utom synhåll snart.
Marken närmade sig oroväckande snabbt, men till hennes lycka såg hon att hon var över havet. Då blev det ingen kraschlandning i alla fall. Även om skeppet kanske inte var det vattentätaste av dem alla.
Nu hade hon lyckats få till ett nödsegel som bara behövdes fällas ut för att hon skulle få upp skeppet på rätt flyggrad igen.
Bara hon hann att fälla ut det innan skeppet nuddade hav.
Swuusch!
Det kittlade i magen när skeppet lyftes upp av den hastiga förändringen av luftdraget.
Hon hade lyckats! Seglet höll!
Nu skulle hon bara reparera skadan så att masten höll, kanske till och med bättre än i det förra överraskande ovädret.
Och, tänkte hon, ett par specialgjorda glasögon för att kunna navigera igenom orosdimman måste jag införskaffa mig.
Hon tog sikte på solen och rattade babord.
1 kommentar:
Fantastiskt! Heja henne! Och se till att hon håller i rodret med bägge händer och har stadig kurs mot solen!
Skicka en kommentar