fredag 17 september 2010

Upphittat

Igår bytte jag väska, till en lite mer höstig. Där i fann jag lappar som jag skrev i våras, den 6 maj för att vara exakt, hemma hos morsan och farsan på landet.
Tror inte att jag har lagt upp den texten, så jag lägger upp den idag.






Jag är så glad att jag har ett barndomshem dit jag kan åka, öppna dörren utan att knacka och ropa; Mamma, får jag låna dina rosa arbetshandskar?


Jag är så glad att jag har en pappa som plockar fram baden-badenstolen och säger; Du får låna min dyna.


Jag är så glad att jag har en näsa som kan känna alla underbara vårdofter ute på landet. Grön mjuk mossa som luktar i solen. Vitsipporna som blommar. Det nyklippta gräset. Gödslet från åkern. Kossorna i ladugården.


Jag är så glad att jag har öron som kan höra vinden som susar i träden. Fåglarna som kvittrar i skogen.
Katten som jamar i gräset. Traktorn, den lilla röda, som puttrar sakta hemåt från åkern.
Jag tänker att oj, vilket tålamod bonden måste ha, som sitter där och puttrar fram. Traktorn går ju i sin takt. Inte mycket man göra åt saken.


Jag är så glad att just idag.
är alla mina sinnen vidöppna. Likt fönstret som öppnas första vårdagen. För att vädra ut unken vinterlukt och välkomna vårens dofter. Friska vårvindar som smeker min kind. Mina sinnen.
Skogspromenaden som berör.
Djupt in i själen.
Denna dagen sparar jag.
Jag stoppar ner den i en ljusblå liten kista. Med vita liljekonvalj på. Och guldbeslag. Där i lägger jag alla vackra bilder.
på kistan lägger jag en virkad vit duk. Där på ställer jag glasvasen. Låter alla underbara känslor sippra ner i den. På med glasknoppen. och allt detta. förvaras längst in i mitt hjärta.


Jag vaknade i morse och tänkte att nu får det vara nog. Kände att skogen kallade så starkt. Tog ledigt från skolan. Packade matsäcken. Startade bilen och körde ut till mor och far. Jag tog en mindfulnessdag i skogen. Kände varenda grässtrå, fågelfjäder, vingslag, myrstack. Ja, allt bara lät jag flöda. igenom min kropp.
Jag smög mig tyst fram genom skogen. Gick en långpromenad. 
Inte för att gå en promenad. Inte för att vara hälsosam och hurtig. 
Utan för att kunna se så mycket som möjligt av skogen så måste ju benen ta mig framåt.
Jag hade kunnat stanna där vid boken. där fågeln välkomnade mig. Han var inte skygg. tittade på mig. hoppade närmre. kvittrade och pickade på marken. Jag stod alldeles förstenad. vågade inte röra en fena. Bara andades. 
förundran.
att han vågar sig så nära!
det var nästan som om han sa, kom, kom! Så flög han en liten bit in i skogen. på en gran i lagom höjd landade han. för att jag inte skulle tappa bort honom. Jag följde efter. i tron om att han ville visa mig något. Men han flög iväg och jag tappade spåret. Men vad gör det? Jag avvek från vägen. Fick känna på skogen på riktigt under fötterna. Det var kanske det han ville visa.
Kanske det var morfar?


Ja, där. hade jag kunnat sätta mig och bara sitta. Men jag ville längre in. ville se det gamla stenhuset vid den stora rodhondrendron. Jag ville se den mörka skogen. Som inte var lika mörk och sluten. Den var halvmörk med isande vind. Alldeles tyst var där. Inte ett knyst. Jag blev lite rädd . Men så kom jag att tänka på att grådvärgar, de märker om man är rädd. Så jag blängde in i skogen och tänkte att det är inte skogens fel. att den har tappat själen. 
Jag gick förbi ett slagfält. där gamla bokträd hade massakerats. där rötterna låg uppryckta. i en enda hög. där en enda mossig bok, stod på givakt vid högen av sina fallna kamrater.
Jag vandrade förbi ängen av blommande harsyra. Där, djupt in. under granarna, stannade och tog kort.
Lite längre fram på vänster sida höjde sig dikeskanten, mossig. på väg upp mot den tätaste mörkaste skog. Solen tittade fram bakom molnen. Endast några få smala strålar lyckades att tränga ner till marken. Hade jag gett mig in där hade jag knappt fått plats. 
Benen bar mig vidare mot den varma, läiga rastplatsen. Där plockade jag fram min hembakade fralla, med ost på. Kaffet värmde mina frusna fingrar. Det smakade tusen gånger så mycket bättre än hemma i soffan.


Här ute kan jag andas. 
Här ute får jag plats.
Det kan dansas på gräsmattan och vandras till syrénerna, vinbärsbuskarna. 
Här ute kan jag skratta från hjärtat. och känna glädje. 



9 kommentarer:

lisbeth sa...

Underbara ord och tankar, Emmie !
Sitter här med igenkännandets glädjetår i ögonvrån...
Tack !

gunillaedding sa...

Alldeles fantastisk text! Tack goaste Emmie!
Jag blir både rörd och berörd.
Tack för att du är som du är!

Alexandra sa...

Åh. du är så duktig. så himla duktig. Jag har ett projekt på gång. Jag vill att du ska vara med. Mailar dig. :-)

Styleabaad sa...

Underbar text! Mindfulness och glädje! Jag har en tendens att skriva ner allt det där som inte är bra, som besvikelse, sorg och ilska, men ibland så behöver man ta sig tid att skriva ner allt som man är så tacksam och lycklig över! Du gör det strålande!

Catrin sa...

Åh så fint. Jag vill också åka dit, känna så.

Angeliqa sa...

Vad fint! Du skriver jättebra och man rycks med i dina texter.

felicia sa...

Men gud vad fint! Jag ska börja skriva lappar till mig själv och lägga dem på en plats där jag förr eller senare hittar dem, fast ändå så väl dolda att jag hinner glömma bort dem. Inte för att det blir svårt. Jag har ju minne som en guldfisk!

Leila sa...

Det är himla fint med eftertanke ibland. Speciellt när man blir medveten om själva EFTER-tanken..

Emmie sa...

åh, tack tack alla fina!!!!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...