måste köpa mig en penna

med inbyggd lampa.
Jag sover på sidan närmast väggen i våran säng, så jag har inget sängbord. Men på kvällarna, precis i skymningslandet, på gränsen till drömmarnas riken, då kommer jag på de mest fantastiska texter. Och det är så att jag inte vill gå upp från den varma sängen då.
Så en penna och papper under kudden med en liten ficklampspenna hade vart susen.


Sånt här skriver jag på kvällarna när jag kommer till skott att skriva ner det:




Livet är inte ett pussel som skall pusslas ihop efter redan utskurna mönster
Det är ett bräde med färggrann mosaik som kan läggas precis efter tycke och smak. Som passar Dig


Här. Lägg handen och känn. Känner du? Ditt hjärta. Livet. Kärleken. Flödet. 
Vet du. att du Är. Du är redan.

funderingar

Idag satt vi på balkongen och åt köpepizza med tända ljus, regnet smattrandes mot rutan och tjocka koftan på. 
Det är något speciellt med att sitta halvt om halvt ute med regnet så nära, men ändå inte inpå.


Jag spanade ut över de redan utslagna syrénerna.
Hur ser de ut efter de har blommat klart? Det slog mig att jag har inte en aning. Är bladen kvar och gröna? Ser man vissnade blommor på träden hela sommaren? Vissnar hela trädet/busken ner och blir brun?
Nej brun tror jag inte. Men annars vet jag inte. 
Hur kommer det sig?
Att jag inte har registrerat det? Är det för att jag lever såpass i nuet på sommaren, att jag ser det då, men inte behöver minnas det?
Är det det som gör våren och sommaren så speciell varje år, förvåningen över att det blir så vackert och blommande och grönt slår aldrig fel. Våren överraskar mig alltid.
Eller är det så att jag lever så uppe i det blå, att jag inte registrerat hur det ser ut? Att jag inte minns det?
Eller är det så att hjärnan älskar den där överraskningen och förvåningen och FÖRUNDRAN över våren varje år, att den medvetet förtränger efter varje sommar, hur vackert och blommande och grönt det faktiskt har varit, och att det kan bli det åter?


Alla dessa funderingar.


I sommar är det jag som verkligen tittar på syrénerna senare i juli/augusti, för att ta reda på hur de ser ut. 
Och om jag minns det nästa år.






Ps. ikväll kollar jag på tv 4 klockan 21.00. Då går favoritfilmen Ps. I love you. ds

Himlen är havet
guldgult
blodrött
rosa
blått
ljus
skjuter rakt upp
explosion in english
som ett lyckorus
stråk av färg
lodrätt och vågrätt och rakt upp
färgen är där och målad i mig
ett koppartryck i
mitt hjärta
och det fladdrar till 
fåglarna
de lyckliga

and I'm listening to this

det är så olika

Det är så olika, det där med vad vi har med oss i vårat bagage.
Vilka olika faktorer som påverkar oss runtomkring, hur vi mår, vad vi orkar med och så vidare.
Därför tycker jag att det blir så dumt när någon säger nåt i stil med:
Men, jag är fyrabarnsmor och klarar det, då borde du verkligen också klara det.
Nej, det är inte alls säkert att den personen klarar det lika bra som fyrabarnsmodern.
För vi har alla olika bagage. olika faktorer runt omkring oss som påverkar.
Eller om någon säger till en annan, äsch, det där är väl ingenting, ryck upp dig. 
Ryck upp dig.
Vilket hemskt ord, till någon som kanske gör allt för att klara stanna på rätt sida av gränsen. Som är på väg att tippa över, men allt kanske inte syns på utsidan.
För den personen som säger det, för den kanske det inte verkar så farligt, det som den andra går igenom. För den har inte samma bagage. Den har inte samma saker som påverkar.
Eller som när en chef säger till sin sjukskrivna anställe personal, men du ser ju inte så sjuk ut.
Nej, vaddå ser inte sjuk ut. Det som finns på insidan syns ju kanske inte alltid på utsidan.
Mår man dåligt gör man kanske allt för att det inte skall synas på utsidan.
I sådana fall önskar jag nästan att man kunde bryta armen. För då ser man sjuk ut. Då är det mer lättförsåeligt för en annan person att förstå. 
Men inte när man är sjuk på insidan. 
Det är det ingen annan människa som kan förstå hur en annan mår.
För vi har alla olika bagage med oss.
Olika faktorer som påverkar oss olika.


Det här är något som snurrar i mitt huvud nu. När det blir en skam inför andra att man själv mår dåligt. För att alla säger, ryck upp dig, du ser inte så sjuk ut, osv. Nu är inte alla exempel här exempel på mig, utan allmänna exempel som jag har hört och vart med om till andra människor. 
Och det blir så lätt att man tänker, ojdå, orkar hon/han så borde jag också orka. och gör man inte det, så kan det nog lätt bli en ond cirkel. För då klarar man ju ännu mindre om man förminskar sig själv och trycker ner sig själv, för att andra säger åt en att man borde orka och klara det och borde fixa så att man mår bättre osv. 
Man tänker kanske, åh, jag borde vara lycklig, jag har ju det så bra. Men ändå så är det något som inte stämmer. Det är kanske det där bagaget som tynger. Det är kanske så att när man har det som bäst, då klarar kroppen och hjärnan av att ta itu med sånt man har trängt undan förut, för att klara vardagen. När man har det bra och är trygg runt omkring sig, då kommer saker i efterhand. Och man kan inte för allt i världen förstå varför man mår så dåligt, när man har det så bra.




Ja, jag vet inte vad jag försöker komma fram till riktigt. Bara att dessa tankar far runt och att jag var tvungen att försöka få ner dem på pränt. se dem utanför huvudet. 
tömma tankarna lite. så att det inte är så fullt.

En kvällskänsla

Tiden.


Susar förbi, där utanför.
Inuti är det tyst och tomt.
Ibland går det. Att andas i dörröppningen, känna.
Smaker, lukter, ljud, färger.
Liksom inne i ett tåg.
Tyst och mörkt.
Utanför, är livet.
Skalet, det är tjockt och svårgenomträngligt. 


Livet.


Svischar liksom förbi.
Hinner inte med. Att stanna upp. Nödbromsen har slutat att fungera.




En sång om ett tåg, som var min favorit när jag var liten.

early early morning

Ljuvliga sommarnätter. Jag kan inte sova. går upp klockan fem, efter ungefär två timmars riktig sömn.
Jag lever på lyckan och kärlek.
och solljus.
och lite bilder som den här.

Bilden kommer härifrån, ljuvliga bilder!

Doktorsavhandling i livet

Jag skulle lätt kunna skriva en hel avhandling tankar. 
Om jag bara kunde komma ihåg allt smart jag tänker på kvällarna när jag ligger och halvslumrar och inte riktigt kan somna in.


Igår kväll kom jag på hur mycket saker som helst, massor av livets mysterier och hur man löser små barns matproblem ( har vart med om förskolebarn som inte ville äta) och hur jag löser mina problem och hur jag bara släpper allt och idéer och tankar...
Allt bara far igenom huvudet, och jag är för trött för att orka gå upp och skriva ner det.
Jag tänker att när jag får en egen sängsida, och inte ligger in i väggen.
Då skall jag ha ett block vid min sida. och så behöver jag inte ens tända lyset, bara jag får skrivit ner de viktigaste orden, så kanske jag kan komma ihåg det dagen efter.


( och uppslag till en himlans massa böcker kommer jag på också. för skriva har jag alltid drömt om att göra)


En positiv sak är ju i alla fall att det är bra tankar för det mesta, smarta kluriga lösningar på allt.
Inte så mycket ångest för att sova längre.
Och det är jag skitaglad för!
För jag har kommit på att den som är värst av alla mina fobier som hindrar mig så i livet. det är den för ångesten.
Fobi för ångest.
då blir det inte lätt alltså.


men hey, vem sa att det skulle vara lätt?

Svårt att somnakväll igår.

Igår kväll så låg jag och kunde inte somna, alla tankar bara for runt i huvudet och jag blev mer och mer upprörd över det jag tänkte och sen kom fram till.
Det är så här:
Jag har läst i vissa stora bloggar och vissa lite mindre, där det bakas mycket och kläs i gamla kläder och längtas tillbaka till det som var förr.
Där det skrivs att "Inspiration och förebild hämtas från mormor Ethel, född 1908, som jobbade hela sitt liv som sjuksköterska trots fem barn och från farmor Margareta, född 1932 , som efter år av gratisarbete och hemma-barnskötsel av fyra barn utbildade sig till diakon och jobbade de sista åren innan pensionen."


Underbara Clara skriver i förordet i sin tidning som hon har gett ut: " Jag tänker ofta på dessa duktiga arbetsamma kvinnor. ..... Kvinnor som med valkar i händerna och större muskler än Magnus Samuelsson uppfostrade barn, skötte djur och arbetade dagarna i ända."


Allt detta är BARA PRESTATIONER! 
Hur bryter man detta mönster av att alla som presterar i massor är starka och duktiga?
Klart att man skall ha cred för om man gör någonting. 
Men jag blir så trött på att det skall högpresteras hela tiden, och somligas förebilder är de som presterade tills de stupade. 
Jag kanske bara är i en känslig period just nu. Men jag är så trött på det!


Var är balansen mellan det jag skriver om och naturen, att ta hand om SIG, att följa sin egen väg, att allt inte handlar om vem som presterar mest och bäst?
Utan om att BARA VARA.


Jag blir galen. Jag hade stora problem med att somna igår kväll som sagt. För att jag tänkte och tänkte och tänkte på detta fenomen.
Det kan bero på att jag jobbar som tusan med att bryta mitt eget duktigflickasyndrom. För det är jävligt svårt i dagens samhälle.
Ibland vill jag bara fly. Flytta någonstans långt bort från hetsen i medier, hetsen i städerna, hetsen på jobbet, hetsen i umgängeskretsarna.


Ja, jag får nog allt ta och göra detta. Bli en enstöring någonstans.


Vore intressant med fler tankar om detta? Andras synsätt? Andras åsikter?








Uppdatering: Senare tankar som dyker upp är att det är ju så här överallt, ingen balans mellan mångfalden. Ingen balans mellan mediernas reportage om varken modeller eller livsstilar eller ursprung känns det som. ingen balans mellan att göra allt eller att göra ingenting.
hur sjutton skall man känna sig duglig då, om man inte vet om att det finns olika sätt som man kan få vara på?
acceptansen har försvunnit. den försvinner mer och mer.
blä för dagens media.
jag borde nog bli journalist.

Ett upprört inlägg

Jag blir så förtvivlat arg och ledsen och jaa, jag vet inte vad.
På reklam. på bikinireklam.
På H&M:s bikinireklam. jag satt och surfade lite nu på nätet. och får se något i ögonvrån, en bild som flashade förbi, och jag tänkte "hjälp, vad var det för en sjuk människa"
tittade på bilden, och förstod att det var H&M:s bikinireklam.
Det är en kvinna som står i baddräkt. som är mest skinn och ben. med en svart baddräkt på.
jag blir så förtvivlad!
Vad är det för sjukt ideal vi har i dagens samhälle?
Det blir bara värre och värre?
Snart finns det ju inga modeller kvar, kan lika gärna sätta baddräkten på en flaggstång. 
ja, jag är bitter. och jag vet att det finns många " naturligt smala" där ute. och platta och alla möjliga olika sorters människor.
precis. ALLA ÄR OLIKA. 


så varför ser varenda en modell ut precis likadan som en annan? Varför finns det ingen variation på modellerna? varför visas det inte att kroppen ser olika ut på olika människor?
jag blir galen på denna kroppsfokusering.
jag kämpar varje dag med att inte fokusera så mycket på kroppen.
att inte fokusera negativt på kroppen.
men hur lätt är det. när jag matas med bilder på sjuka ideal, vart jag än vänder blicken??


suck. 


en tisdagstanke. från mig. klockan 21.24. tack för ordet.

Sånt jag skulle skriva om natten på en glasveranda i ett hus.

Utanför fönstret surrade en ensam humla. 
Hon öppnade den ena rutan lite till. lutade sig ut och kände doften av nyvakna rosor. Nyduschade av dagg. 
Vårmorgornarna var de bästa. tidigt tidigt, precis i gryningen. 
När allt sakta sträckte på sig och vaknade till liv.
Då kände hon sig som mest levande. 
Då gjorde det som mest ont. fast på det där lite härligt smärtsamma "åh, vad det är vackert"sättet.
Då var allt möjligt.
En vindpust drog tag i den lätta gardinen. Lockade den med sig ut. lekte lite.
Hon lät den hållas.
Efter ännu ett djupt andetag konstaterade hon kvavheten som låg i luften. Spanade ut till höger mot horisonten. Där var de blåsvarta molnen på väg in över land. Mullret varnade dovt om vad som skulle komma.
Humlan var borta. Hade väl sökt skydd någonstans. 


När den första regndroppen föll på fönsterrutan i köket pep kannan att tevattnet var klart.
Hon knöt morgonrocken lite hårdare runt midjan och lyfte kannan från den ensamma plattan. 


Med tekoppen värmande i händerna slog hon sig ner i fåtöljen. 
Den som var favoriten. 
Den som vette ut mot havet. Här hade hon uppsikt över halva delen av trädgården och bakom den, nedanför klipporna och ut mot horisonten, vette havet. Som nu var i uppror. 
Stora vita gäss krusade ytan. Hårdare och större. 
Det knakade lite i knutarna. 
Men hon kände sig trygg. De gamla väggarna hade stått pall för mycket under åren. 
Nog skulle de hålla för det här också. 
Nog skulle de omfamna och värma sitt innehåll. 
Hon, fåtöljen, tekoppen. De gamla böckerna i hyllorna. Koffertarna med avlagda kläder. Skrivbordet uppe i sovrummet. Badbaljan i köket. Minnena som vilade i väggarna.
Ja. här var hon trygg.

Two parts och rädslan för natten.

Jag slits i två delar. Den ena delen är en lurande nattuggla i mig, som spirar på nätterna, idéer och kreativitet och energi.
Den andra delen är den som fasar nätterna, som är rädd för mörkret och ensamheten.
Igår kväll så låg jag och funderade en massa, jag kom på en hel drös med idéer och drömmar om framtiden. Men jag har glömt de flesta sakerna nästa morgon. Just för att jag inte har någon möjlighet att gå upp och skriva ner. Eller jag gör mig inte omaket rättare sagt. Eftersom att jag ligger innerst mot väggen.


Jag fantiserade om ett stort hus på landet, lite i skogen och lite vid havet. Med många rum, med plats för pyssel/syrum och ett stort bibliotek. 
Jag fantiserade att då skulle jag gå upp på kvällarna när jag inte kunde sova, och göra slag i alla mina idéer, skriva böcker, sy klänningar och måla tavlor. 
Lite smått galen så där som konstnärer skall vara, så som jag ser dem framför mig.
Då skulle jag sitta uppe i gryningen och blicka ut över landskapet/havet från den inglasade balkongen.
Men när jag låg där och fantiserade som mest, så var det en liten hemsk tanke som smög sig in, som ville skrämma mig, som sa att 
- du har ju aldrig klarat av att vara upp ensam på nätterna, vad får dig att tro att du skulle klara det i ett stort gammal hus, fullt med andar?
Då blev jag arg. 
Skall den där rädslan få förstöra mina vackra drömmar?
Nej för tusan, jag kände mig modig, och bjöd in de där andarna, de fick ju också pyssla så klart. 
Natten skall inte få hindra mig, jag äger natten precis lika mycket som dagen.
Och så slog jag rädslan på nästippen och somnade gott.

Fullmåne

Igårkväll när jag skulle sova så var min kropp fylld med djur.
Myror i fötterna och händerna.
Flaxande fåglar i bröstet, så att jag knappt kunde andas.
En irrande kanin i huvudet.
Den irrande kaninen, lite spretig, lite galen, huserade inne i mitt tankecentrum.
Han irrade i den behagligt mörka korridoren. In och ut ur olika hålor. Nosande på den ena tanken efter den andra. Plockade upp en tanke, men vände sig om så fort en annan tanke knackade på axeln och släppte den första. 
Där inne i mitt huvud.
Studsade han runt. Och höll igång mina tankar. 
Då önskade jag att vi hade ett hus. Med en glasveranda.
Så att jag kunde gått dit och satt mig i en stor, rymlig, skön fåtölj. Med anteckningsblock och en kopp varmt te.
Med månskenet strilandes in genom fönsterna. Uppkrupen ovanpå ett stort varmt fårskinn, med en hemmavirkad filt om mig.
Där hade jag kunnat sitta hela natten. Och skrivit ner allt jag tänkte på. 
Tillsist hade jag somnat. Där i den stora fåtöljen.
Men nu låg jag och försökte att natta den lilla kaninen i huvudet.
Andades, in och ut. Lugnt och fint. Försökte att intala mig hur trött jag var. 
Men det tog en bra stund innan jag lyckades.
Sen kom jag på att det är fullmåne ikväll. Då kan jag ibland sova sämre. Eller rättare sagt, jag är inte trött.
Kroppen vill ut och yla i månskenet..:)

Paradiset?

Igår så kollade jag på tv, jag minns inte vad det var för program, kulturnyheter på ettan kanske?
I alla fall så var det en kommentar som jag fastnade så för, som löd något i stil med det här:


Det är inte så många som har läst Dantes paradisio, för det är hans inferno som är intressant. För i helvetet händer det något.


Tja, det kanske jag kan trösta mig med, att nu händer det ju något i alla fall, jag lär mig saker om mig själv, jag bryter en trend som går långt ner i mormors led om att köra slut på sig själv fullständigt och inte tycka att man duger som man är.
Jag står ut, för det händer mig saker som lär mig om livet, som gör att jag kanske förhoppningsvis inte för över en massa på mina barn.
Som gör att jag får mer insikt om olika saker och som gör mig lite starkare för varje gång jag faller.
Som gör att jag blir mer förstående och öppen för människor som har råkat illa ut eller har det svårt i sitt liv. 
För alla har vi olika förutsättningar, som gör att vi hanterar olika händelser på olika sätt. Som gör att vi alla är unika.
För jag tror inte att det hade vart så spännande att leva livet helt utan upplevelser eller motgångar eller djupdykningar ner i avgrunden.
Även om det är jobbigt. Även om jag ibland önskar att jag bara kunde få vara ifred.
Så är jag glad att det händer just  mig.


För det gäller att hitta ett litet paradis mitt i helvetet. Det hade vart betydligt mycket svårare att hitta ett helvete i paradiset tror jag.
Så jag är på skattjakt just nu. Efter mitt eget paradis. 

Om lite hopp

Sent på kvällen tänkte jag, när jag låg där i min säng och skulle sova, jag tänkte lite fina tankar, och då, då var det så här:


en liten liten känsla i magtrakten, letade sig uppåt, likt en klättrande vinranka. med gröna sköra blad, trevade den sig uppåt, slingrade sig runt hjärtat och växte en liten bit till.
rakt upp i gommen hamnade den och och ut flög en fjäril.
en liten suck. som endast innehöll hopp.
hopp i magen, hopp i hjärtat, rankan som växte där inne och bäddade in hjärtat i grönska.


tack.

Om ett hurra och en förkylning

Nu funkar den nya redigeraren igen! Hurra!


Jag fick sagt till mig igår att en depression kan beskrivas som själens förkylning.
Ordet deprimerad/ depression känns som att det kan vara ganska laddat i landet lagom, där man helst skall ha en så skinande blank fasad som möjligt, och bara visa känslorna glad, lycklig och tillfreds med livet. 
Inga andra känslor, nejnej, det är lite farligt. Då kan folk tro att man är galen. Som att det smittar.
Att man är ledsen. 
Och det förstås, en förkylning smittar ju. 
Men inte den själsliga sorten. Den är bara ens egen förkylning.


Det lät så fint tycker jag.
Hej, jag är förkyld. 
Bara lite. Lite förkyld i själen. Men som vilken annan förkylning som helst så går det över. 
Jag måste bara hitta rätt kur. Rätt kur för just min förkylning.

om natten kommer tankarna

Det är lite som en halvslumrande vårblommas första törst. Efter solens omfamnande strålar. 
Slumrande, famlande, blint sökande.
Så kom frosten.


Det är lite som en trevande nyfödd kattunge. I blindo. efter mammas värme. mat. 
Famlar, faller, fumlar, finner. inte.


Det är lite som en författares första ord. Nedkrafsade ur tankarna. ur pennan. på pappret. 
Hastigt överstruket igen. 


Det är lite som den späda fågelungens prövande vingslag. Ut över världen. 
förväntan.Faller. flaxar. 
dalar. dunsar. Död.


Det är lite som  en tonårings testande gränser. Frigörande. frihet.
Falskt. där ute.
inte som drömmen.


Inte alls så som jag tänkte 
hoppades 
trodde 
drömde. inte alls. 
Men likväl. så är naturens gång.
Upp. Ner. upp. igen. 


kanske finner jag en skatt. vid regnbågens slut. och sen sätter jag mig ner.
tittar på  vårblomman som kikar upp. med sin lilla knopp sträcker den sig mot solen.
jag bäddar över den med lite löv. 
såja. tids nog. får du se solens strålar. tålamod. så skall du se att det löser sig.

Viktiga grejor

Sånt här behöver jag påminna mig själv om ibland:


Som människa har jag rätt att:


* Vara mig själv
* Säga nej utan att känna mig självisk
* Vara kompetent och stolt över mina prestationer
* Känna och uttrycka ilska
* Be om sympati och hjälp
* Bli behandlad som en vuxen
* Vara ologisk i när jag tar beslut
* Göra misstag och ta ansvar för dem
* Ändra mig
* Säga " jag vet inte"
* Säga " jag håller inte med"
* Säga "jag förstår inte"
* Säga " det bryr jag mig inte om"
* Låta bli att ge anledningar och ursäkter för att försvara mitt beteende
* Mina åsikter möts med respekt
* Mina behov är lika viktiga som andras behov
* Tala om för någon vilka mina behov är
* Döma mitt eget beteende, tankar och känslor. Ta ansvar för dem och konsekvenserna de för med sig
* Döma om jag är ansvarig för att finna lösningen på andra människors problem
* Vara stolt över min kropp och själv avgöra vad " attraktiv" är 
* Växa, lära förändras och sätta värde på min ålder och mina erfarenheter
* Och ibland be andra om förlåtelse.....

Jag tycker om

att sova med fötterna utanför täcket.
att lyssna på jättehög musik och sjunga med när ingen hör.
att gråta till sorgliga filmer.
att skratta med min älskling.
att sätta mig i badkaret och känna vattnet strila över ansiktet.
ljumma vårkvällar.
picnics i det gröna.
att på en ledig dag först äta frukost, och sen dricka kaffe med en skvätt grädde och göra just ingenting.
att baka goda kakor och sen äta upp dom.
doften av tändstickor som precis har släckts. Det luktar jul.
att vattna en vissen blomma och sen se hur den tar sig igen.
doften av lavendel på min balkong.
att dammsuga upp massor med grus och sten i hallen, ljudet som blir är så tillfredsställande.
att titta på gamla fotografier och minnas.
att läsa i mina dagböcker från när jag bara var 7-8 år.
när det är lite rörigt bland mina prylar, att städa i ordning och lägga var sak på sin plats.
när min sambo kommer hem från skolan och säger hej hunnybunny.
att ligga på min darlings arm precis innan vi skall somna.


Det är lite av vad jag tycker om. Som inte bara är prylar, faktiska ting.
Jag tror att det är viktigt att tänka på vad man tycker om att göra, vilka små fina vardagssaker som man tycker om att göra. Som man kan känna tacksamhet över.
Som gör livet lite lättare att leva. Lite finare.
Vad tycker ni om?

Love

Jag älskar hur du känner mig så väl.
Jag älskar känslan av att jag kan vara mig själv med dig.
Jag älskar hur jag kan be dig om råd och hjälp, och hur du brinner för det du förklarar.
Jag älskar när du säger att jag är så söt så att du bara vill äta upp mig.
Jag älskar dig.
Jag älskar att jag kan lägga undan svåra och jobbiga tankar för en stund när jag tänker på dig. När jag känner hur mycket jag älskar dig.
Jag älskar känslan av att allt ordnar sig, så länge det är du och jag.
Jag älskar dig.

Foto: Empan

Fråga innan Du lånar tack!