torsdag 11 november 2010
onsdag 10 november 2010
Dagens tips!
Underbara Clara sätter ofta huvudet på spiken tycker jag, även så i kvällens inlägg angående yrke och att saker tydligen måste heta något för att finnas.
Läs mer här!
Läs mer här!
Tankar som far omkring, de hörs nästan ingenting, lite rassel och lite pling, rassel, rassel, rassel och pling.
Talar mycket med min vän och sjukgymnast när jag är där.
Hon har genomlevt en hel del, och får ju även andras livshistorier genom sitt jobb.
Vi diskuterade häromdagen om förmågan att säga nej. För det är så, att både hon och jag har vänt ut och in på oss själva, vridit och vänt som en disktrasa, för att räcka till för alla andra, för att vara snälla mot alla andra, för att vara alla andra till lags.
Till sist gör sig kroppen påmind på ett eller annat sätt, den säger, skriker bankar och slår
- HALLÅ, här är jag, glöm inte mig för guds skull! Jag är inte bara ett skal som man slänga och kasta och vrida på hur som helst utan att jag går sönder.
Förmågan att säga nej har försvunnit, förmågan att "skydda" sig själv har försvunnit, det går inte på automatik att sätta sin egen hälsa och välmående i första hand, när man i så många år sätter annat och andra framför.
Det kräver stenhård träning från min sida att uppmärksamma dessa situationer, där jag glömmer mig själv och trycker ner mig själv och vrider ut och in på mig själv. För att vara snäll och väluppfostrad och ordentlig.
Och det där dåliga samvetet dyker upp i hörnet så fort jag har satt ner foten i steget framåt.
Skam och dåligt samvete är min värsta fiende skulle jag vilja säga.
Självklart behövs ju även dessa känslor i vissa situationer, annars finns ju ingen spärr.
Men när de tar överhanden, när de genomsyrar varje handling och tanke jag gör, som egentligen är okej. Då är det något som har blivit fel på vägen.
Det är de känslorna som är bekanta, då blir det läskigt när andra " bra" känslor tränger sig fram och vill bli kända. Som glädje, lycka, tillfredsställelse, fullkomlighet, känslan av tillit och att bara vara. Det är då det gamla beteendet dyker upp, för att liksom föra mig tillbaka till välkända känslor och välkända mönster.
För det kan vara så läskigt att vandra in på en väg som man inte känner till. Innan man har lyst upp den och fattat att den hade ju finare utsikt, finare stråk, lättare backar, härliga nerförsbackar och många diken att ligga och vila i.
Då är det så lätt att vända tillbaka och fortsätta att vandra på den där vägen, där man känner till varenda liten tistel, varenda litet bi, avgrunden som ligger så nära tätt inpå.
Men icke! Jag försöker att lura huvudet så mycket som det bara går, tro att jag är på den säkra vägen, när jag i själva verket vandrat in på den där osäkra, okända.
Att i varje situation där jag utmanar mig själv, se det som ett äventyr, ett experiment, jag är en forskare som gör det här, för att få fram ett resultat. Spelar ingen roll vad resultatet blir.
Hur var det nu man gjorde på högstadiet, man ställde en hypotes, utförde experiment och voilá fick man ett resultat som antingen stämde överens med hypotesen eller inte.
Stämde det inte med hypotesen, var det bara att ställa en ny, utföra ett experiment och se om det stämde då.
Jag övade på det där med att bädda ner det dåliga samvetet, klappa det på huvudet och säga att det var inte i denna situationen som det behövdes, jag hade rätten att säga nej, för jag ville inte.
Behöver inte komma med någon förklaring till varför jag inte vill, det är okej att jag inte vill ( för jag tänker i mitt huvud att jag vill, men hinner inte, men så är inte fallet, jag vill inte, och då vill jag vara ärlig och säga det) Kände mig som världens hemskaste och mest fulaste bov.
Men jag gjord'et i alla fall!
Nu var jag på väg att ursäkta att texten blir rörig, men det struntar jag i att göra. Struntar i att ursäkta mig själv och min existens.
Hon har genomlevt en hel del, och får ju även andras livshistorier genom sitt jobb.
Vi diskuterade häromdagen om förmågan att säga nej. För det är så, att både hon och jag har vänt ut och in på oss själva, vridit och vänt som en disktrasa, för att räcka till för alla andra, för att vara snälla mot alla andra, för att vara alla andra till lags.
Till sist gör sig kroppen påmind på ett eller annat sätt, den säger, skriker bankar och slår
- HALLÅ, här är jag, glöm inte mig för guds skull! Jag är inte bara ett skal som man slänga och kasta och vrida på hur som helst utan att jag går sönder.
Förmågan att säga nej har försvunnit, förmågan att "skydda" sig själv har försvunnit, det går inte på automatik att sätta sin egen hälsa och välmående i första hand, när man i så många år sätter annat och andra framför.
Det kräver stenhård träning från min sida att uppmärksamma dessa situationer, där jag glömmer mig själv och trycker ner mig själv och vrider ut och in på mig själv. För att vara snäll och väluppfostrad och ordentlig.
Och det där dåliga samvetet dyker upp i hörnet så fort jag har satt ner foten i steget framåt.
Skam och dåligt samvete är min värsta fiende skulle jag vilja säga.
Självklart behövs ju även dessa känslor i vissa situationer, annars finns ju ingen spärr.
Men när de tar överhanden, när de genomsyrar varje handling och tanke jag gör, som egentligen är okej. Då är det något som har blivit fel på vägen.
Det är de känslorna som är bekanta, då blir det läskigt när andra " bra" känslor tränger sig fram och vill bli kända. Som glädje, lycka, tillfredsställelse, fullkomlighet, känslan av tillit och att bara vara. Det är då det gamla beteendet dyker upp, för att liksom föra mig tillbaka till välkända känslor och välkända mönster.
För det kan vara så läskigt att vandra in på en väg som man inte känner till. Innan man har lyst upp den och fattat att den hade ju finare utsikt, finare stråk, lättare backar, härliga nerförsbackar och många diken att ligga och vila i.
Då är det så lätt att vända tillbaka och fortsätta att vandra på den där vägen, där man känner till varenda liten tistel, varenda litet bi, avgrunden som ligger så nära tätt inpå.
Men icke! Jag försöker att lura huvudet så mycket som det bara går, tro att jag är på den säkra vägen, när jag i själva verket vandrat in på den där osäkra, okända.
Att i varje situation där jag utmanar mig själv, se det som ett äventyr, ett experiment, jag är en forskare som gör det här, för att få fram ett resultat. Spelar ingen roll vad resultatet blir.
Hur var det nu man gjorde på högstadiet, man ställde en hypotes, utförde experiment och voilá fick man ett resultat som antingen stämde överens med hypotesen eller inte.
Stämde det inte med hypotesen, var det bara att ställa en ny, utföra ett experiment och se om det stämde då.
Jag övade på det där med att bädda ner det dåliga samvetet, klappa det på huvudet och säga att det var inte i denna situationen som det behövdes, jag hade rätten att säga nej, för jag ville inte.
Behöver inte komma med någon förklaring till varför jag inte vill, det är okej att jag inte vill ( för jag tänker i mitt huvud att jag vill, men hinner inte, men så är inte fallet, jag vill inte, och då vill jag vara ärlig och säga det) Kände mig som världens hemskaste och mest fulaste bov.
Men jag gjord'et i alla fall!
Nu var jag på väg att ursäkta att texten blir rörig, men det struntar jag i att göra. Struntar i att ursäkta mig själv och min existens.
tisdag 9 november 2010
Äppelpaj utan socker
Crumbletopping:
Cocosflingor efter behag
Hackade hasselnötter efter behag
Kanel
Malen ingefära
En klick smör att mosa i
Blanda allt och mosa ihop med smöret.
Stek sedan två skivade äpplen ( till två personer ca) i smör tills de blir lite mjuka.
Lägg dem i en ugnssäker form, smula över crumbletopping och hyvla över lite smör.
Jag lade även på lite mörk hackad choklad på äpplena.
In i ugnen i ca 200 grader i ungefär 10 minuter.
Allt togs på en höft och efter känsla.
Serverades tillsammans med lättvispad riktig grädde och en halv tesked fairtrade/ekologiskt vaniljpulver.
fredag 5 november 2010
Novemberrain
Det regnar idag.
November är här. då vill jag bara gå i ide.
Idag dunkar huvudet och kroppen är tung, trött efter en envis förkylning som inte vill släppa taget.
Jag kurerar så gott jag kan med yogitea, liggandes i soffan och Pocahontas på film. Den är ljuv den filmen.
Så, mina vänner, om ni nu inte hör så mycket från mig så är det så just nu. I´ll be back!
Med ny inspiration och energi och glädje.
puss så länge.
November är här. då vill jag bara gå i ide.
Idag dunkar huvudet och kroppen är tung, trött efter en envis förkylning som inte vill släppa taget.
Jag kurerar så gott jag kan med yogitea, liggandes i soffan och Pocahontas på film. Den är ljuv den filmen.
Så, mina vänner, om ni nu inte hör så mycket från mig så är det så just nu. I´ll be back!
Med ny inspiration och energi och glädje.
puss så länge.
måndag 1 november 2010
Pjucks gånger två.
Tack vare TuvaMinnaLinn så hittade jag en auktion på tradera och vann dessa godingarna för 130:-!
Och i lördags var vi på bakluckeloppis. Då fann jag dessa skorna för 150:-, never worn!
Fast de är ju i och för sig inte gamla, de är nya från H&M. Men ändå.
Så nu har jag i stort sett shoppat upp mitt kapital denna månaden. Nu får jag fylla livet med andliga godsaker i stället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
