Ett ynkligt litet knytt

Idag är jag inte mycket för världen. Jag har ont på olika ställen av olika anledningar.
Jag gör vad jag kan för att hjälpa kroppen, ingefärste, film, varmvattenflaska på magen, mycket att dricka, yoga och alvedon.
Men att inte bli bekräftad i känslan är nästan det värsta som finns och jag funderar mycket på hur det var när jag var liten, det jag kommer ihåg. 


Alltid, alltid fick jag höra, var inte så känslig, var inte en sån mes, upp igen, det är väl inget farligt det där, jag fick till och med "lektioner" i att lära mig att inte vara så känslig och säga aj för allt...
Så fort jag har ont någonstans så blir jag som ett litet barn, jag blir känslig för allt och tänker bara på att det gör ont. 
Jag har ett sånt där brännskrapsår på armbågen. och det gör enormt ont. Ingen bekräftar min känsla, att jag har ont, jag själv kan inte bekräfta mig, för jag vet inte hur jag skall göra, allt blir en enda ond spiral och jag blir ledsen.
Jag har mensvärk och under mensen blir jag som förbytt. Jag vill bara gå in i en grotta, inte komma ut på en vecka, inte äta på en vecka, inte prata på en vecka, inte tänka på en vecka, inte röra mig på en vecka.
Även när man är nere "skall" man rycka upp sig och ta sig ur det, det kanske jag skulle fixa en vanlig dag, men med menshormoner fungerar ingenting som jag vill.
Jag är bitter, jag är ledsen, jag är arg, jag är ingenting och jag är helt tom. på samma gång.


Vitterväder kallas visst det, när allt sker på samma gång. Regn, hagel, snö, solsken, regnbåge, storm, åska.
I´m in the middle of an vitterväder.
Så stay tuned, när stormen är över så kommer jag tillbaks.