funderingar

Idag satt vi på balkongen och åt köpepizza med tända ljus, regnet smattrandes mot rutan och tjocka koftan på. 
Det är något speciellt med att sitta halvt om halvt ute med regnet så nära, men ändå inte inpå.


Jag spanade ut över de redan utslagna syrénerna.
Hur ser de ut efter de har blommat klart? Det slog mig att jag har inte en aning. Är bladen kvar och gröna? Ser man vissnade blommor på träden hela sommaren? Vissnar hela trädet/busken ner och blir brun?
Nej brun tror jag inte. Men annars vet jag inte. 
Hur kommer det sig?
Att jag inte har registrerat det? Är det för att jag lever såpass i nuet på sommaren, att jag ser det då, men inte behöver minnas det?
Är det det som gör våren och sommaren så speciell varje år, förvåningen över att det blir så vackert och blommande och grönt slår aldrig fel. Våren överraskar mig alltid.
Eller är det så att jag lever så uppe i det blå, att jag inte registrerat hur det ser ut? Att jag inte minns det?
Eller är det så att hjärnan älskar den där överraskningen och förvåningen och FÖRUNDRAN över våren varje år, att den medvetet förtränger efter varje sommar, hur vackert och blommande och grönt det faktiskt har varit, och att det kan bli det åter?


Alla dessa funderingar.


I sommar är det jag som verkligen tittar på syrénerna senare i juli/augusti, för att ta reda på hur de ser ut. 
Och om jag minns det nästa år.






Ps. ikväll kollar jag på tv 4 klockan 21.00. Då går favoritfilmen Ps. I love you. ds